2009-05-31 Sweet ass car

Ferrari F430 Spider F1

En vacker dag i början av månaden noterade jag att det stod en sprillans ny röd Ferrari parkerad utanför jobbet. Det visade sig vara en av ägarna som bytt upp sig från sin tidigare 911 Turbo. Trevligt nog blev det till att provåka, och köra, någon vecka senare. Det är första Ferrarin jag har rattat och definitivt den dyraste kärran jag kört. Här går en Ferrari F430 Spider F1 loss på ca $230k plus skatter mm vilket betyder över $250k, och i Sverige verkar den kosta ca 2 mille.

Denna F1-version har en nyutvecklad prisad växellåda från F1-världen (surprise) och man växlar med paddles alternativt ställer den i automat-läge. Vi har paddle-växling i vår Acura TL Type-S, om så önskas. Ganska värdelöst tycker jag, man ska ha koppling, annars kan det lika gärna kvitta och man kan köra helautomat. Utan en tredje pedal ger man liksom ändå upp den extra kontroll, och utrymme för lek, som kopplingen ger. Nåväl, växlingen i Ferrari F1:an visade ju sig vara något i hästväg och jag tror faktiskt inte det går att "smyga" iväg med den kärran. Det vrålar och dånar och motorn ligger hela tiden på hyfsat högt varv så man alltid har gott vrid om så behövs. Nu skulle jag ju själv inte välja en automat, men jag kan säga att denna var riktigt grov och jag har nu mer förståelse hur folk kan välja automat även i en sådan kärra.

Medan jag håller på att blarra om växellådor kan jag nämna att sist jag var inne i Lamborghini-affären, som tyvärr slog igen för en tid sedan, noterade jag att all Lambo's de hade inne var automatväxlade. Jag frågade om det och snubben sa att visst kunde jag få köpa en med manuell låda, men anledningen att de bara hade automatare hemma var av den simpla anledningen att det var det enda som efterfrågades. Främsta anledningen till att det är så gissar jag är att folk här är vana vid automat, men en bidragande orsak kan naturligtvis även vara trafiksituationen här i LA, dvs det är ett enormt växlande även på motorvägarna.

För att återgå till Ferrari-turen så var jag även väldigt imponerad av väghållningen. När man testar en bil brukar man alltid hitta en hel del att klaga på, iaf brukar jag göra det, men den här kärrans köregenskaper lämnade inget direkt övrigt att önska. Det enda negativa jag noterade var att jag hade svårt att komma åt blinkers-reglaget, men det lär ju vara en vanesak och en bagatell i sammanhanget. Var uppe i en sådär 150 knyck (km/h) på lite småkurvig 70-väg och svängar var väldigt odramatiska. Det hela kändes faktiskt väldigt mycket som att spela dataspel. Med ett enormt överdrivet vrål bakom nacken, helautomat, dvs bara gasa och bromsa och ett duktigt ax så kunde jag inte låta bli att känna en viss TV-spels-känsla. Nu är ju faktiskt min Corvette bara marginellt slöare än Ferrarin, det rör sig om några tiondelar från 0-100, men just vrålet bakom öronen gör att känslan helt klart är mer påtaglig och annorlunda i Ferrarin, och illa vore det väl annars när man kan få fem Corvetter för samma pris som en Ferrari.

Nu väntar jag bara på att få ta en tur med den andra ägarens bil, vilket han erbjöd mig när den inhandlades förra hösten, men som ännu inte har blivit av. En Aston Martin DB9. Jag tycker baken på den är vrålsnygg, helt klart bland de snyggaste på någon bil, men fronten gör att jag aldrig någonsin skulle vilja ha en. Lustigt nog är den ofta plåtad framifrån, så jag gissar många tycker annorlunda.

Nedan följer lite länkar om kärran för den intresserade. Den första är till Ferrari-affären som ligger längs 101:an på vägen till mitt jobb.

Combo

Förra helgen tog Ann och jag en riktig combo, dvs mat + bio, vilket var tok-länge sedan sist. På de få biobesök vi gör nu för tiden brukar vi annars rationalisera bort restaurang-biten eftersom det är något Neo kan hänga med på och vi ändå äter ute om helgerna. När inte hela familjen nu var med passade vi då på att testa Flemings Steakhouse, ett poppis ställe som det knasigt nog inte blivit att vi besökt innan. En schysst köttabit uppskattades av båda och stället kan rekommenderas.

Efter att ha sett trailern till Terminator Salvation hade jag inga större förväntningar då jag tyckte det påminde mer om en krigsfilm än om de tidigare rullarna. Så visade det sig också vara och hela filmen var grå, grå och grå. Dvs mycket trist färgskala, lite onödigt då budskapet om mörk framtid säkert gått hem ändå. Kameramannen borde de också kickat, sanslöst kass filmad. Inzoomat till max hela tiden så man väldigt sällan ser ett helt ansikte. Hoppas filmmakare återigen ska lära sig att zooma ut och hålla kameran stilla; väldigt tröttsamt att se dessa filmer med detta "moderna" stuk. Hade man fått se mer av scener och personer, samt att de använt hela färgskalan så hade den definitivt fått ett poäng till. Den är dock mil ifrån de tidigare filmerna och känns mer som en separat story än som en uppföljare. TV-serien, som de tyvärr lagt ner efter bara två säsonger, passar klart bättre som fortsättning. Jag har ännu inte sett alla avsnitt, men kan rekommendera Terminator: The Sarah Connor Chronicles till alla T2 fans.

Gaming

Spelande är det urkasst med som vanligt. Plockade dock fram Wii Fit här för ett par veckor sedan och Mr Balance Board, alltså spelet, påminde mig genast om att det var mer än 150 dagar sedan jag sist gjorde ett Body Test. Efter ett Body Test fick jag tyvärr också reda på att min massa ökat betydligt ;-). Fick lite nytändning på träningsspel och införskaffade EA Sports Active (GameSpot-länk) som precis har släppts. Det är mer inriktat på västerländsk träning, dvs vad vi kallar vanlig workout, och innehåller inte en massa balansövningar och yoga som Wii Fit. Efter att nu ha använt det en vecka tycker jag det verkar ganska lovande för vidare workout; övningarna är ganska kul och det känns motiverande. Vissa saker lämnar dock en hel del att önska, Meny-systemet och GUI:t utanför själva övningarna kunde förbättrats avsevärt, samt så borde de utnyttjat balance board klart mer och på ett bättre sätt. Det viktigaste, alltså själva träningspassen och hur kontrollerna fungerar där, känns dock schysst och får klart godkänt.

Dance-pad har jag varit sugen på ända sedan vi sålde de vi hade uppe i Sunnyvale. Ni kan läsa om våra tidigare dancepad-erfarenheter i mitt inlägg från 2004-11-28. I förra lägenheten blev det aldrig av att någon införskaffades, troligen mest på att det inte riktigt fanns någon bra plats där den kunde ligga framme hela tiden. Nu kunde jag dock inte hålla mig längre utan en Cobalt Flux ligger hos FedEx och väntar på att leveras på måndag. Som också kan läsas senare i min Sunnyvale-log så fick jag problem med vaden (misstänkt stress fracture) i samband med att jag dansade på. Nu kan man ju inte vara helt säker på att dance pad:sen var orsaken, men det kändes troligt då. Det ska väl förhoppningsvis inte hända igen och jag vill inte avskräcka någon. Den intresserade kan läsa på Wikipedia om fenomenet Dance Dance Revolution samt ladda ner StepMania vilket är PC-spelet som de flesta DDR-freak använder. Låtar är inget problem att hitta utan det finns tiotusentals att tanka hem som funkar i just StepMania.